Tanken bakom “...alone”
härstammar ursprungligen från mitt skivande, men
har efterhand förvandlats till ett självklart visuellt
utryck.
Med felaktiga inledande antaganden kan vi aldrig vare sig
lösa problem eller komma fram till insiktsfulla slutsatser,
som i en förlängning går att leva efter.
I en värld som rör sig fortare än någonsin
förändras våra normer. Detta fenomen är
visserligen skrämmande, men allt fler av oss verkar acceptera
nya termer, nya regler och nya strukturer.
Trots detta tycks det som om vi har glömt bort att
även normerna för våra ord och uttryck ändras
i takt med att allt annat gör detsamma. Vi säger
en sak, menar en annan, tänker en tredje och i värsta
fall är ingen av dem rätt.
Om vi lever våra liv med felaktiga inledande antaganden
kommer vi aldrig att känna oss lyckade och vad värre
är; Om vi lever våra liv utan att känna oss
lyckade, har vi då överhuvudtaget någon chans
att någonsin känna oss lyckliga? |
